Professor Joakim Nergelius varnar för att regeringen i ökande grad ignorerar Lagrådets kritik, vilket riskerar att undergräva rättssäkerheten och kvaliteten i lagstiftningsprocessen.
Det är anmärkningsvärt och faktiskt pinsamt att se hur partier som tidigare talat om rättssäkerhet nu helt ignorerar Lagrådets kritik mot slarvig och ogenomtänkt lagstiftning. Det skriver professor Joakim Nergelius. Publicerad 2026-04-10
DEBATT | JURIDIK
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Lagrådets förhandsgranskning av de lagförslag som regeringen tänkt lägga fram för riksdagen (så kallad preventiv normkontroll) är av största vikt. Det gäller särskilt i ett konstitutionellt system som det svenska, där domstolarnas möjligheter att vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar länge varit svag och sällan utnyttjats. Detta gäller trots att domstolarnas lagprövningsrätt ökades genom en grundlagsändring 2010 och faktiskt än mer sedan Lagrådets ställning samtidigt stärktes.
Sedan den 1 januari 2011 gäller nämligen att Lagrådet inte bara bör utan ska höras om alla viktiga lagförslag, utom i väldigt enkla eller brådskande frågor. Riksdag och regering är förvisso inte skyldiga att följa Lagrådet, men dess framskjutna plats i grundlagen gör ändå – i kombination med ledamöternas stora juridiskt-tekniska kunskaper – att Lagrådets bedömningar i stort brukar respekteras. När så inte sker i någon kontroversiell fråga, som till exempel rörande den så kallade gymnasielagen 2018, brukar följden bli en infekterad debatt.
Under nuvarande regering syns tyvärr ett nytt mönster, där å ena sidan Lagrådets kritik mot slarviga och illa genomtänkta lagförslag blivit hårdare och mer frekvent, samtidigt som regeringen oftare och tydligare än någonsin förut helt sonika struntar i Lagrådets kritik och lägger fram förslagen ändå. Så sker även när Lagrådet helt avstyrkt lagändringar och inte bara anmärkt på enskilda paragrafer.
Enligt Regeringsformen 8 kap 22 § ska Lagrådets granskning avse dels mer tekniska frågor som hur olika regler i ett lagförslag passar ihop, om syftet med lagen bör kunna uppnås och framtida tillämpningsproblem, dels mer övergripande och principiella frågor som hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt (inte minst Europarätten) samt till ”rättssäkerhetens krav”. Att dessa frågor tangerar rättspolitiska ämnen är naturligt. De kritiker som anklagar Lagrådet för att politisera är därför fel ute, eftersom den granskning av måhända politiskt känsliga delar av ett lagförslag som Lagrådet ibland utför har uttryckligt stöd i grundlagen. Tanken att juridik och politik alltid på alla sätt kan hållas isär är i bästa fall naiv.
Bara under det senaste halvåret är exemplen på mycket allvarlig lagrådskritik mot nya lagförslag många. Det gäller förslaget till straffrättsreform, utbyggnad av fängelser och retroaktiva villkor för ansökningar om medborgarskap. Det kontroversiella förslaget om god ”vandel” som villkor för uppehållstillstånd har presenterats men ännu inte granskats av Lagrådet. Alla de hårt kritiserade förslagen har ännu inte röstats igenom i riksdagen, men tanken tycks vara att så nu ska ske under våren och sommaren – om inte förr så vid två extrainsatta arbetsdagar i augusti.
Det är från allmän synpunkt anmärkningsvärt och faktiskt pinsamt för regeringen att se hur partier som tidigare ofta talat om rättssäkerhet och dylikt nu helt ignorerar Lagrådets i allmänhet berättigade kritik mot slarvig och ogenomtänkt lagstiftning. Vidare måste den sjunkande kvaliteten i den normalt väl fungerande svenska lagstiftningsprocessen beklagas. Här ingår avfärdandet av Lagrådet tyvärr i ett större sammanhang, där utredningar håller lägre kvalitet, ofta i förväg är bundna av krav på vad de bör komma fram till (vilket i praktiken gör dem meningslösa) och remissinstanser får kort tid på sig för att sedan avfärdas om de är kritiska. Att även Lagrådet sedan marginaliseras som sista utpost innan ett förslag lämnas till riksdagen är då bara logiskt.
Förklaringen till att det blivit så här är förutom allmänt ökad politisk stress främst Tidöavtalet och regeringens överdrivna nit med att uppfylla det närmast till punkt och pricka före valet i september. Avtalet domineras helt av migrations- och kriminalpolitik, där Sverigedemokraterna fått igenom så gott som alla sina krav. Vissa effekter härav framstår nu, när regeringen så att säga går från ord till handling, som smått extrema. Hellre än att stanna upp och konstatera att allt inte blev så bra varför en paus vore en god idé, så väljer regeringen att göra någon symbolisk eftergift (till exempel om tonårsutvisningar) men i övrigt köra på för fullt med avtalets genomförande.
En viktig fråga inför framtiden är därför hur eventuella processer kring de omtvistade lagarna kan föras till domstol och om domstolarna då kan använda Lagrådets tidigare kritik som grund för att vägra tillämpa de till synes tämligen bristfälliga lagarna. Förhållandet mellan lagrådsgranskning och senare lagprövning i domstol har sällan prövats, men självklart utgör Lagrådets mycket skarpa kritik mot flera nya kontroversiella lagar mycket starka argument för de domstolar som inte vill tillämpa dem i praktiken.
Frågan kan komma att få mycket stor betydelse, eftersom flera av dessa lagar – till exempel om villkoren för medborgarskap – berör långt över hundratusen personer. Och då kanske Lagrådet för en gångs skull kommer att höras av långt efter att det kritiserat en antagen lag.
Joakim Nergelius professor i rättsvetenskap, Örebro universitet
Det är svårt att ta den här typen av resonemang på fullt allvar utan att också problematisera själva utgångspunkten: föreställningen om en närmast objektiv juridisk överinstans som står fri från tolkning, erfarenhet och – ja – mänsklighet.
Låt oss vara ärliga. ”Juridisk objektivitet” är ett ideal, inte ett tillstånd. Domare, även i Lagrådet, är inte neutrala maskiner utan människor med bakgrund, skolning och perspektiv. De gör kvalificerade bedömningar – men fortfarande bedömningar. Att låtsas något annat är inte rättssäkerhet, det är naivitet.
Samtidigt ska Lagrådet självklart granskas. Tre personer – oaktat deras kompetens – kan rimligen inte täcka hela det juridiska fältets komplexitet. Ändå tillskrivs deras yttranden i praktiken en tyngd som ibland närmar sig ett slags tolkningsföreträde.
Det verkligt intressanta är dock mönstret i vad som kritiseras. Det är svårt att inte notera att invändningarna ofta blir som mest högljudda när lagstiftning rör migration och kriminalpolitik – områden där politiken rört sig bort från tidigare konsensus. Är det en slump, eller speglar det att även juridiken påverkas av samtida normer och värderingsförskjutningar? Den frågan förtjänar ett mer ärligt svar än vad som vanligtvis ges.
Det betyder inte att regeringen ska ignorera kritik – tvärtom. Bristfälliga underlag, stressade processer och symbolpolitik riskerar att urholka lagstiftningens kvalitet. Men det är en sak att ta kritik på allvar, en annan att okritiskt behandla Lagrådet som en juridisk överdomare.
Kanske är det i stället dags att ta diskussionen hela vägen. Länder som Tyskland har valt en annan modell med en tydlig författningsdomstol – Bundesverfassungsgericht – där konstitutionella frågor avgörs öppet, transparent och med ett bredare mandat. Det ger inte perfekta svar, men det gör ansvarsutkrävandet tydligare.
Problemet är inte att juridiken tolkas – problemet är att vi låtsas som att den inte gör det.
Den här sajten använder cookies för besöksstatistik via Google Analytics.
Läs mer.