När reglerna inte räcker till

Det är något märkligt med hur vi talar om kunskap i dag. Vi mäter den, organiserar den, upphandlar den och kvalitetssäkrar den – men talar sällan om det som i praktiken avgör hur den används: omdömet. Det är som om vi utgår från att rätt regler och tillräckligt mycket information automatiskt leder till goda beslut. Erfarenheten säger något annat.

Frågan om vishet – som länge stod i centrum för filosofin – har i stor utsträckning hamnat i skymundan. Ändå är det just där, i försöken att förstå vad ett gott omdöme är, som en mer realistisk bild av mänskligt handlande växer fram. Hos Aristoteles formuleras detta i begreppet fronesis, praktisk klokhet. Det är inte en teoretisk kunskap om vad som är rätt i allmänhet, utan en förmåga att i en konkret situation avgöra vad som är det rimliga att göra – givet omständigheterna, människorna och konsekvenserna.

Detta slags kunnande låter sig inte reduceras till regler. Tvärtom förutsätter det att regler ibland måste tolkas, vägas mot varandra eller i vissa fall till och med frångås. Aristoteles liknade det vid en böjlig linjal som anpassas efter det oregelbundna materialet, snarare än att tvinga materialet in i en fast form. Analogin är träffande: verkligheten är sällan så renodlad som våra modeller förutsätter.

I modern forskning har försök gjorts att konkretisera vad denna praktiska klokhet består i. Psykologen Judith Glück identifierar fem återkommande drag hos personer som uppfattas som visa: öppenhet, emotionell medvetenhet, empati, reflekterande förmåga och insikt om kontrollens begränsningar. Listan kan vid första anblick te sig allmängiltig, nästan självklar. Men dess implikationer är mer krävande än de verkar.

Öppenhet innebär inte bara att tolerera det som avviker från det egna, utan att faktiskt låta det påverka ens förståelse. Det är en aktiv hållning, inte en passiv. Emotionell medvetenhet handlar inte om att undvika obehag, utan om att kunna stanna kvar i det tillräckligt länge för att förstå vad det signalerar. Empati är inte att okritiskt identifiera sig med andra, utan att kunna se deras perspektiv utan att förlora sitt eget. Reflektion är inte efterhandskonstruktioner, utan ett systematiskt ifrågasättande av de egna bedömningarna. Och insikten om kontrollens begränsning – som på ett koncentrerat sätt uttrycks hos Reinhold Niebuhr – innebär att kunna skilja mellan det som kan påverkas och det som måste accepteras.

Gemensamt för dessa drag är att de inte kan frambringas genom instruktioner. De utvecklas över tid, genom erfarenhet och genom att individen ges utrymme att pröva sitt omdöme i verkliga situationer. Där uppstår också en spänning i relation till moderna styrformer. När verksamheter organiseras kring mätbarhet, standardisering och uppföljning minskar det utrymme där omdömet kan verka. Det som inte enkelt kan kvantifieras tenderar att betraktas som osäkert, och därmed som något som bör begränsas snarare än utvecklas.

Detta innebär inte att regler och system saknar värde. De är nödvändiga för att skapa förutsägbarhet, rättvisa och ansvarstagande i större organisationer. Men de är beroende av det de samtidigt riskerar att tränga undan. Utan människor som kan tolka reglernas syfte, väga dem mot konkreta omständigheter och ibland avvika från dem när situationen kräver det, förlorar systemen sin förankring i verkligheten. De blir formellt korrekta men materiellt otillräckliga.

En återkommande egenskap hos det som brukar kallas vishet är också en motvilja mot alltför enkla svar. Komplexa problem kräver inte nödvändigtvis komplicerade lösningar, men de kräver en förmåga att stå ut med att flera hänsyn är giltiga samtidigt och att avvägningar inte kan undvikas. I en tid som ofta premierar tydlighet, snabbhet och positionering framstår denna återhållsamhet lätt som obeslutsamhet. Men den kan lika gärna vara ett uttryck för precision.

Det kanske mest utmanande i vishetsbegreppet ligger dock i dess anspråkslöshet. Den vise är, som redan Sokrates framhöll, inte den som vet mest, utan den som har en klarare uppfattning om gränserna för sitt vetande. Det är en hållning som står i kontrast till många samtida ideal om säkerhet och kontroll, där osäkerhet ofta uppfattas som något som ska elimineras snarare än hanteras.

Att åter aktualisera frågan om vishet är därför inte i första hand ett försök att introducera ytterligare en kompetens att mäta eller certifiera. Det är snarare ett sätt att påminna om att det finns en dimension av mänskligt kunnande som undandrar sig sådana försök – och som samtidigt är avgörande för hur väl våra kunskaper och våra system faktiskt fungerar.

I slutänden handlar det kanske om något så enkelt, och så svårt, som detta: att göra det som är rimligt, givet det man vet, de människor som berörs och de begränsningar som råder. Det låter anspråkslöst. Men det är just där visheten tar sin början.