Värde över volym
Svensk arbetsmarknadspolitik har under lång tid i hög grad fokuserat på sysselsättningsnivåer, snarare än på produktivitet – värdeskapande per arbetad timme.
Detta har bidragit till en utveckling där offentliga resurser i betydande omfattning används för att upprätthålla sysselsättning i verksamheter med begränsat värdeskapande. Det gäller exempelvis expansion av offentlig sektor utan motsvarande produktivitetsökning, riktade företagsstöd till lågproduktiva branscher samt arbetsmarknadsåtgärder som ökar antalet sysselsatta utan att varaktigt stärka individers produktivitet eller etablering.
Konsekvensen är en situation där sysselsättningen kan upprätthållas eller öka, samtidigt som värdeskapandet per arbetad timme utvecklas svagt.
Arbete är ett medel för välstånd, inte ett mål i sig. Det är först när arbete bidrar till värdeskapande som resurser uppstår för löner, investeringar och offentliga åtaganden.
Implikationer
Resursanvändning och subventioner
När staten subventionerar sysselsättning i verksamheter som inte är långsiktigt bärkraftiga uppstår en konstgjord efterfrågan på arbete. Detta kan på kort sikt öka sysselsättningen, men leder ofta till att anställningar inte består när stöden upphör.
Samtidigt binds resurser som annars hade kunnat användas till investeringar i faktorer som stärker produktiviteten, såsom utbildning, infrastruktur och teknologisk utveckling.
Automatisering och teknikanvändning
Med en åldrande befolkning och en relativt minskande arbetskraft blir relationen mellan arbete och värdeskapande mer central.
Detta innebär ett ökat behov av att producera mer värde per arbetad timme, vilket i praktiken kräver ökad automatisering, digitalisering och teknikanvändning i både privat och offentlig sektor.
Om teknikanvändning begränsas för att upprätthålla befintliga sysselsättningsnivåer uppstår en avvägning där kortsiktig sysselsättning prioriteras framför långsiktigt värdeskapande. På systemnivå leder detta till lägre produktivitet och minskat framtida handlingsutrymme.
Styrning av offentlig verksamhet
Den offentliga sektorns styrmodeller påverkar hur resurser används.
Om verksamheter primärt bedöms utifrån resursförbrukning eller omfattning – exempelvis budgetstorlek eller antal anställda – skapas incitament att expandera snarare än att effektivisera.
Om styrningen i stället utgår från resultat och funktion – vad som faktiskt produceras i form av tjänster och kvalitet – skapas incitament att öka produktiviteten, exempelvis genom innovation, omorganisation eller teknikanvändning.
Innovation och kapitalbildning
Produktivitetstillväxt förutsätter investeringar i kapital, teknik och nya verksamheter.
Villkoren för entreprenörskap, investeringar och kompetensförsörjning påverkar därför direkt ekonomins förmåga till värdeskapande. Om dessa villkor försvagas minskar dynamiken i ekonomin, vilket påverkar produktiviteten över tid.
I en global ekonomi förstärks denna effekt genom att kapital och kompetens är rörliga.
Samlad konsekvens
När sysselsättning upprätthålls utan motsvarande fokus på värdeskapande uppstår flera systemeffekter:
– resurser binds i lågproduktiva verksamheter,
– produktivitetstillväxten dämpas,
– och skattebasens utveckling försvagas.
I kombination med demografiska förändringar – där färre arbetar och fler försörjs – förstärks trycket på offentliga finanser och samhällssystem.
Slutsats
Ett hållbart samhälle kräver inte enbart hög sysselsättning, utan att en stor andel av arbetet bidrar till värdeskapande.
När förutsättningarna förändras – genom demografi, teknologisk utveckling och ekonomisk integration – måste även synen på arbete och sysselsättning anpassas.
Politik som ensidigt fokuserar på att upprätthålla sysselsättningsnivåer riskerar att försvaga den långsiktiga bärkraften i ekonomin.
Sysselsättning är ett mått på aktivitet.
Produktivitet är ett mått på värdeskapande.
Det är denna skillnad som avgör ett samhälles utveckling över tid.