Ett realistiskt försvar för en osäker värld
Försvaret ska vara en kärnuppgift för staten – inte en perifer utgiftspost som nedprioriteras i fredstid. Vi erkänner att Sverige lever i en allt farligare geopolitisk verklighet, med ökade hot från auktoritära stater som Ryssland och Kina, samt asymmetriska risker som cyberattacker och terrorism. Dagens försvarsmakt är underdimensionerad, underfinansierad och för beroende av internationella allianser, vilket lämnar oss sårbara i en tid av global instabilitet.
Den europeiska säkerhetsordningens sammanbrott
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 var inte en isolerad konflikt utan ett strategiskt vägval. Genom att med militärt våld försöka omrita Europas gränser bröt Ryssland mot de grundläggande principer som präglat kontinentens säkerhetsordning sedan kalla krigets slut.
Den europeiska säkerhetsordningen har förändrats i grunden. Antaganden om långsiktig stabilitet, ekonomiskt ömsesidigt beroende och regelbaserad säkerhet gäller inte längre fullt ut. Säkerhet formas åter i högre grad av faktisk kapacitet och trovärdig avskräckning.
Angreppet visade att territoriell expansion, energipolitisk utpressning och kärnvapenretorik åter är centrala verktyg i stormaktspolitiken.
Kriget i Ukraina har samtidigt blottlagt Europas sårbarheter. Under lång tid har europeiska stater byggt sin säkerhet på två antaganden: att ekonomisk integration minskar konfliktrisken och att USA ytterst garanterar Europas försvar. Invasionen visade att det första antagandet var felaktigt och att det andra inte kan tas för givet utan substantiella europeiska bidrag.
Rysslands agerande är dessutom bredare än den militära offensiven i Ukraina. Cyberangrepp, sabotage mot energiinfrastruktur, desinformation och politisk påverkan riktas kontinuerligt mot europeiska samhällen. Östersjöregionen har fått ökad strategisk betydelse, och Sveriges geografiska läge gör oss till en central aktör i regionens säkerhetsbalans.
Parallellt med den ryska aggressionen sker en global maktförskjutning. Kina har under två decennier genomfört en snabb militär upprustning och expanderat sitt globala inflytande genom investeringar, teknologisk dominans och kontroll över strategiska resurser. Landets ambition är att inta en ledande position i det internationella systemet – ekonomiskt, teknologiskt och militärt.
Kinas växande närvaro i Arktis, dess investeringar i europeisk infrastruktur och dess försök att forma internationella normer påverkar även Europas säkerhet. Även om Kina inte utgör ett omedelbart militärt hot mot Sverige förändrar dess globala anspråk den strategiska miljö vi verkar i. Kinas dominans inom cyberteknik, rymdsystem, kritiska råvaror och digital infrastruktur påverkar direkt Sveriges säkerhet och vår förmåga att upprätthålla ett modernt försvar. Därför måste svensk försvarspolitik inkludera skydd mot teknologiska beroenden och hybridpåverkan från stormakter utanför vårt närområde. Europa måste därför förhålla sig till två parallella realiteter: ett aggressivt Ryssland i närområdet och en systemrival som söker global dominans.
För svensk del innebär detta att den säkerhetspolitiska miljön blivit strukturellt mer osäker.
Avskräckning, uthållighet och egen kapacitet blir avgörande. Medlemskapet i Nato stärker vår position, men allianser är trovärdiga endast om varje medlemsstat bidrar med reell militär och industriell förmåga.
NATO utgör en central del av Sveriges säkerhet, men alliansens funktion förutsätter att medlemsstaterna själva upprätthåller relevant militär förmåga. Ett svagt nationellt försvar kan inte kompenseras genom formella åtaganden.
Slutsatsen är tydlig: Sverige måste dimensionera sitt försvar utifrån ett långsiktigt och mer krävande säkerhetspolitiskt läge. Den europeiska säkerhetsordningen kan inte återställas genom önsketänkande. Den måste upprätthållas genom styrka.
Varför dagens försvarspolitik är en farlig illusion
Svensk försvarspolitik har länge byggts på antagandet om evig fred i Europa, med nedrustning efter kalla kriget som ledde till en minimal militär kapacitet. Resultatet är en krigsmakt som knappt kan försvara territoriet i en vecka vid ett angrepp, brist på materiel och personal, samt en rekrytering som misslyckas att attrahera kompetens. Samtidigt har världen förändrats:
Rysslands invasion av Ukraina visar att territoriella hot är reella, cyberkrigföring är vardag, och globala försörjningskedjor är sårbara.
Grönlandskrisen bekräftar det som borde ha varit uppenbart: att lita på NATO eller EU som enda skydd är naivt. Allianser är starka bara om varje medlem bidrar substantiellt. Utan reform riskerar vi att bli en fripassagerare som betalar dyrt när krisen kommer.
Förslag
Öka försvarsbudgeten till minst 5 procent av BNP
Under stora delar av kalla kriget låg Sveriges försvarsutgifter stabilt runt 3 procent av BNP, vilket möjliggjorde ett starkt totalförsvar med stor mobiliseringskapacitet, avancerad materiel och en robust krigsorganisation. Idag, med liknande geopolitiska spänningar, behöver vi återgå till den nivån – och gå längre. Vi föreslår minst 5 procent av BNP inom en snar framtid, med fokus på modern materiel, cyberförsvar och personalförsörjning.
Resursnivå är dock inte liktydigt med förmåga. Försvarspolitikens kvalitet avgörs ytterst av hur effektivt resurser omsätts i operativ effekt.
Finansieringen sker genom omfördelning från icke-kärnverksamheter i staten, inte nya skatter. I idéprogrammets tidigare kapitel har vi tydliggjort hur statens uppgifter ska smalnas av, vilket frigör de resurser som krävs för att nå en försvarsbudget på minst 5 procent av BNP. En stark krigsmakt är inte lyx – det är försäkring mot existentiella risker. Utan detta blir Sverige ett lockande mål för aggression.
Allmän värnplikt med minst 75 procent täckning Dagens frivilliga system leder till kronisk personalbrist, låg kvalitet och otillräcklig reservstyrka.
Under kalla kriget ryckte typiskt 40 000–50 000 män in per år, vilket möjliggjorde mobilisering av hundratusentals. För att återskapa en liknande totalförsvarsförmåga – med både konventionella och hybridhot – måste vi ha en bred bas av utbildad personal.
Vi föreslår att minst 75 procent av varje årskull (män och kvinnor) fullgör värnplikt. Detta är nödvändigt inte bara för att bygga en nationell mobiliseringsförmåga, utan också för att Sverige ska kunna uppfylla NATO:s krav på uthållighet, interoperabilitet och bidrag till alliansens styrkemodell. En bred värnpliktsbas ger Sverige möjlighet att bemanna både nationella förband och de enheter som ska ingå i NATO:s gemensamma försvarsplanering. Urvalet ska vara kompetensbaserat och selektivt: baserat på fysik, hälsa, utbildning, psykologiska tester och samhällsnytta, med differentierade utbildningslängder. Tjänstgöring integreras med civilt liv genom krediter för högre utbildning, skattelättnader eller karriärfördelar. Detta skapar en massiv reserv, bygger nationell sammanhållning och säkerställer att Sverige kan mobilisera snabbt vid kris.
Resursallokering bör därför utgå från definierade förmågekrav, inte från etablerade strukturer eller historiska anslagsnivåer.
Försvarsviljan – nödvändig men inte tillräcklig
FOI:s studie Försvarsvilja och gemenskap (2024) visar att sambandet mellan försvarsvilja och faktorer som förtroende för myndigheter, politiker och demokratin är svagare än ofta antas.
Även grupper med lågt förtroende kan uppvisa stark vilja att försvara landet, och skillnaderna mellan olika grupper är statistiskt små. Rapporten understryker att det är människors faktiska beteende i kris – inte enbart deras attityder – som avgör totalförsvarets styrka. Ett omotiverat stort förtroende kan till och med leda till passivitet och brist på krav på nödvändiga satsningar.
Slutsatsen är tydlig: försvarsvilja måste omsättas i konkret förmåga. Därför är bred värnplikt, robust mobiliseringssystem och materiell styrka avgörande för att Sverige ska kunna möta hoten i praktiken, inte bara i opinionen.
Integrera försvaret med samhällsekonomin
Grönlandskrisen visade tydligt att Europa inte kan förlita sig på amerikanska vapensystem och leveranser i ett krisläge. Sverige måste stärka sin inhemska försvarsindustri. Svensk försvarsindustri – med Saab i spetsen – är en styrka, men hämmas av restriktiv exportpolitik och brist på inhemsk efterfrågan. Att satsa på dual-use-teknik och förenkla export till allierade ger högre produktivitet och ökade intäkter, skapar jobb i högteknologiska sektorer och minskar beroendet av utländska leverantörer.
Försvarsförmåga är i grunden en funktion av samhällsekonomisk kapacitet. Utan tillräcklig produktivitet och skattekraft kan militära ambitioner inte upprätthållas över tid.
Prioritera cyber- och hybridförsvar
Framtida krig är hybrid: cyberattacker på elnät, desinformation och ekonomiskt sabotage.
Ryssland bedriver kontinuerligt påverkansoperationer mot Sverige och Europas demokratier. Vi föreslår inrättandet av ett nationellt cyberkommando med mandat att skydda kritisk infrastruktur, i samarbete med privat sektor för att säkra sjukhus, banker och transport. Detta inkluderar obligatoriska säkerhetsstandarder för företag – en attack på infrastrukturen är en attack på samhället.
Tillåt utplacering av kärnvapen på svensk mark
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 markerade ett brott med den europeiska säkerhetsordningen som inte kan ignoreras. Ryssland har visat att det är berett att använda militärt våld för att omrita gränser och krossa grannstaters suveränitet. Mot en aktör som aktivt hotar europeisk säkerhet och som själv besitter ett av världens största kärnvapenarsenal är konventionell avskräckning ensam otillräcklig. Erfarenheterna från Ukraina visar att även stora konventionella styrkor inte kan avskräcka en kärnvapenmakt som är beredd att ta höga risker. För att Sveriges och Skandinaviens säkerhet ska vara trovärdig krävs därför att även kärnvapenavskräckningen omfattar vårt territorium. Vi föreslår att Sverige aktivt välkomnar utplacering av NATO:s kärnvapen på svensk mark, i enlighet med alliansens ramverk för Nuclear Sharing. En sådan utplacering höjer dramatiskt tröskeln för ett ryskt angrepp mot Sverige eller Skandinavien – en potentiell angripare måste då räkna med kärnvapenrespons, vilket förändrar kalkylen fundamentalt. Detta är inte provokation utan den logiska konsekvensen av NATO- medlemskapet och den säkerhetspolitiska verklighet Sverige nu befinner sig i. Beslutet fattas i samråd med NATO och den svenska regeringen.
Sverige bör därutöver undersöka möjligheterna att aktivt delta i forskning och utveckling av nästa generations kärnvapenteknik inom ramen för NATO-samarbetet. Att vara en passiv mottagare av alliansens kärnvapengarantier är inte tillräckligt – trovärdig avskräckning kräver att Sverige bidrar teknologiskt och industriellt. En aktiv roll i kärnvapenteknisk utveckling stärker Sveriges position inom alliansen och säkerställer långsiktig strategisk relevans. Detta förutsätter en omprövning av Sveriges tolkning av NPT-förpliktelserna i ljuset av det förändrade säkerhetsläget.
Sverige bör parallellt driva på inom alliansen för ett tydligare kärnvapendoktrin gentemot Ryssland, med klarare signaler om vad som utgör en röd linje. Trovärdig avskräckning förutsätter att en angripare aldrig kan tvivla på konsekvenserna.
Budskap
Kriget i Ukraina och Grönlandskrisen – där Europas och USA:s begränsade förmåga att snabbt bistå Danmark blev tydlig – var en väckarklocka. Den visade att territoriella hot är reella, att alliansgarantier inte kan tas för givna och att länder som förbereder sig – som Danmark – klarar sig bättre än de som inte gör det. Idéprogrammet är realistiskt: Varaktig fred kan inte tas för given.
Ett underfinansierat försvar inbjuder till aggression, medan en stark krigsmakt – med budget på kalla krigets nivå och en bred värnplikt som täcker minst 75 procent av årskullarna – ger oss tid att hantera interna utmaningar och trovärdiga möjligheter att avvärja externa hot. Dessa reformer stärker inte bara militären utan också samhällets anpassningsförmåga.
Ett starkt försvar är grunden för frihet och suveränitet. Vi bygger en krigsmakt som avskräcker hot – inte en symbolisk styrka som kollapsar vid första prov.
I en säkerhetsordning där nationell kapacitet åter är avgörande blir ett starkt försvar inte ett alternativ till internationellt samarbete, utan dess förutsättning.